Vi var fyra musketörer som gemensamt skulle till Stockholm för att stötta FC Zinken i deras kamp mot SPIK.
AJ han med nummer 16 vek ner sig, kanske orolig för att ryktet kanske hade nått Stockholm om hur han och Love tillbringade natten tillsammans i Helsingborg. Vår egen lagkapten gjorde sig oanträffbar och trynade säkert mellan lakanen tillsammans med sin själs älskade, förbjuden att lämna hemmet. Källe som för ovanligheten skull var skadefri var oerhört positiv, men av någon märklig anledning fungerade inte hans mobil på lördagsmorgonen. Kanske hade han slagit upp en gammal skada, eller så hade han glömt avboka en massagetid hos tant Annica.
Därför fick jag själv äntra den långa resan till kungliga huvudstaden i den röda faran. En gammal trotjänare, han sviker inte.
30 minuter före kick-off var vi på plats på Hammarbyhöjdens IP och tillsammans med övriga Zinken supportrar fyllda av förväntningar. Supporter skaran var oväntat stor, vilket snabbt fick sin förklaring. Bredvid avbytarbåset stod två stora kylväskor, fyllda med öl för törstiga supporterstrupar.
Matchen var inte av någon högre karaktär men Zinken var det klart bästa laget. Trots 0-0 i paus var alla fyllda av tillförsikt och kunde låta sig smaka av nybakat som de unga gulliga flicksupportrarna bjöd på. Ju längre matchen led, ju mer desperata blev Zinken i sin jakt på ett ledningsmål. Dock kunde Spik med stor hjälp av en tämligen förvirrad domare och ett bra försvarsspel hålla stången.

56 mil för en 0-0 match, och besvikelsen var total.
Efter att tillsammans med supportrarna tömt kylväskorna begav vi oss till Zinkens Krog för att avnjuta den tilltänkta segerfesten.
Trots besvikelsen blev det en helkväll med god mat, massor av dricka och en fantastisk hög stämning. Fram mot småtimmarna släntrade vi oss hemmåt genom Södermalm till den väntande soffan på Götgatan. Efter en något kort skönhets sömn och en kopp kaffe var det dags att bege sig åter till Skåne.
Nästa år en ny säsong, ja då kanske slipper man åka själv!

En för alla, alla för en, eller?